Västerhavet - Sveriges salta vatten

På Sveriges västkust ligger Västerhavet med Sveriges saltaste vatten och största marina artrikedom. Västerhavet innefattar både Kattegatt, Skagerrak och Öresund och är hem till bland annat makrill, kelp, bläckfisk, sjöstjärnor, koraller, tumlare och hela 17 hajarter.

Skagerrak som ligger längst norrut i Västerhavet är hem till ungefär 1500 djur och växter, tack vare havsvattnets höga salthalt på runt 35 promille. Tillsammans med Väderöarnas naturreservat i Bohusläns skärgård är Kosterhavet ett av Sveriges mest artrika havsområden. Och flera fjordar i Bohuslän anses så skyddsvärda att de är klassade som Natura 2000.

Men ju längre söder ut man kommer på västkusten så blir vattnet sötare på grund av tillflöden från åar, älvar och inflöde av bräckt vatten från Östersjön. I Kattegatt och runt Öresund är salthalten därför bara runt 15 promille. Salthalten styr till stor del vilka arter som klarar av att leva i havet. Detta gör att antalet arter i det sötare Kattegatt bara är runt hälften av det salta Skagerrak.

Kosterhavet

Kosterhavet kan sedan 2009 titulera sig som Sveriges första marina nationalpark. De varierande djupen, höga salthalten, djupa hårdbottnar och korallrev som finns i Kosterhavet är unika livsmiljöer för Sverige. Miljön har bidragit till den stora artrikedomen på ungefär 12 000 arter. Dessutom finns runt 200 djurarter och nio algarter bara i Kosterhavet.

Det salta och kalla djupvatten som tar sig in från Atlanten, via Kosterfjordens djupränna på 250 meters djup, gör det möjligt för djuphavsdjur att leva nära kusten. Detta ger även unika förutsättningar för ovanliga svampdjur, koraller, rockor, piprensare, armfotingar och mossdjur att existera. Nationalparken är dessutom hem till Västerhavets största bestånd av knubbsäl som forskare studerat sedan 70-talet.

Gullmarsfjorden

Gullmarsfjorden är ett Natura 2000-område och har ett unikt djurliv och är välbesökt av både dykare och forskare. År 1983 blev Gullmarsfjorden, eller Gullmarn som den ibland kallas, Sveriges första marina skyddsområde och angränsar till flera naturreservat på land. Gullmarsfjorden är 25 km lång, 1–3 km bred och Sveriges enda tröskelfjord vilket innebär att tröskeln vid mynningen är grundare (runt 40 meter) än den är innanför (upp till 120 meter). Detta påverkar vattenutbytet med Skagerrak och gör att det salta vattnet fastnar och skapar ett tydligt språngskikt mellan det salta bottenvattnet från Nordsjöns djup och det sötare ytvattnet från Östersjön, Skagerrak och lokal avrinning.

Miljön i Gullmarsfjorden är väl dokumenterad eftersom vetenskapliga studier har gjorts i området sedan 1830-talet. Idag finns flera forskningsstationer vid Gullmarsfjorden där man på nära håll kan studera små djur som krill och koralldjur och en lokal torskpopulation.

Bratten

Mellan Sverige, Norge och Danmark ligger ytterligare ett Natura 2000-område, Bratten, som är det största marina skyddsområdet i Skagerrak. Det över 1000 kvadratkilometer stora området karakteriseras av djupa hård- och mjukbottnar, dalgångar och hålor som man tror uppkommit genom att gas läckt från jordskorpan. I Bratten finns också Sveriges djupaste havsområde på 560 meter. Många ovanliga fiskar och ryggradslösa djur lever i Bratten tack vare den ovanligt djupa hårdbottenmiljön. Här lever flera skyddsvärda arter som djuphavskoraller, svampdjur, hajar, rockor, havsmus och hälleflundra. Trots att området är skyddat tillåts ändå bottentrålning i stora delar och Bratten är ett viktigt område för fiske efter Nordhavsräka och stor fisk på de djupa lerbottnarna.

Utmaningar

Västerhavet står inför flera utmaningar varav fiske och överfiske är en av de främsta. Bestånden av fisk har minskat kraftigt under de senaste 100 åren. Allvarligast är situationen för torsken i Kattegatt men även många bottenfiskar har minskat så kraftigt att det är svårt att förutspå deras framtid. Torskens minskning har gjort att ICES (internationella havsforskningsrådet) de senaste åren gett rådet att helt stoppa torskfisket.

Det finns i synnerhet få gamla, stora torskar som kan producera ägg och larvet av hög kvalitet i Västerhavet. Att de stora fiskarna försvinner kan påverka andra delar i näringskedjan genom så kallade trofiska kaskader. Längs med Skagerraks kuster tros bristen på stora fiskar bidragit till att grunda vikar fylls med fintrådiga alger och att ålgräs, som fungerar som barnkammare för bland annat fiskyngel, försvinner. Detta kan leda till artförlust för hela ekosystemet. I Öresund däremot, har det varit förbjudet att tråla sedan 1930-talet, vilket gör att det finns en mer normal fördelning av olika storlekar på torsk i området.

Situationen för miljögifter är på många sätt bättre på västkusten än i Östersjön. Dioxinhalten i sill från västkusten har minskat sedan 1990-talet och är säker att äta. Men i vissa fall går utvecklingen åt fel håll. Kvicksilver i torsk ökar i Kattegatt och halten perfluorerade ämnet FOSA och arsenik är högre i sill i Västerhavet än i andra havsområden.

Att måla båtar med bottenfärg som innehåller organiska tennföreningar är ett allvarligt problem i Vösterhavet, trots att det i både Sverige och EU varit förbjudet sedan 90-talet. Gifterna finns fortfarande i sediment från farleder och hamnar. Tack vare förbud har dessa ämnen minskat något under de senaste åren men skadar det marina livet allvarligt eftersom de är giftiga även vid låga koncentrationer. Snäckor har till exempel visat sig utveckla könsorgan från båda könen när de utsatts för gifter från bottenfärg.

Vissa områden längs med Västerhavets kust visar på övergödningssymtom. Detta är på platser där belastningen av näring från land hög och vattenutbytet begränsat. Men halterna av kväve har minskat sedan 1990-talet, vilket tyder på att åtgärder för att minska tillförseln har haft effekt. Men även torskens försvinnande har visat sig ge lika stor övergödningseffekt som näringsbelastningen.

Likt Östersjön förekommer giftiga algblomningar även på västkusten, men då främst av så kallade dinoflagellater. I vissa fall kan exempelvis blåmusslor bli oätliga när dessa alggifter ansamlas. Vissa dinoflagellater kan även lysa upp vattnet genom så kallad bioluminiscens. Det är känt som mareld och förekommer oftast på sensommaren. På västkusten är mareld inte farligt men i Östersjön kan det vara giftigt.

På grund av den förändrade havsmiljön och ökade transporter har Västerhavet fått nya tillskott av arter i form av främmande och invasiva arter. Främmande arter är de arter som med människans hjälp spridits utanför sina naturliga utbredningsområden. Vissa av dessa räknas som invasiva eftersom de kan orsaka problem. I marina miljöer tar sig ofta främmande arter till nya platser genom fartygs ballastvatten som tankas in i en hamn och släpps ut i en annan. Några exempel på främmande arter i Västerhavet är kammaneten Mnemiopsis leydyi, Japanskt jätteostron och Sargassosnärja. De kan ta över stora områden och ställa till det för den biologiska mångfalden.