Kina tvingar Uigurer att bereda fisk till världen

Minoriteter från Xinjiang tvingas att arbeta i industrier runt om i landet. Det visar sig att de bland annat bereder en stor del av den fisk och skaldjur som skickas till Europa och USA.

Av Ian Urbina 9 oktober 2023

EN MOLNIG MORGON i april förra året stod över åttio män och kvinnor, klädda i matchande röda vindjackor, i ordnade rader framför tågstationen i Kashgar, en stad i Xinjiang i Kina. De var Uigurer, en av Kinas största etniska minoriteter, och de stod där med resväskor vid fötterna och dystra ansiktsuttryck och tittade på en avskedsceremoni som hölls till deras ära av den lokala regeringen.

^{Den här berättelsen har producerats i samarbete med The New Yorker, med bidrag från Daniel Murphy, Joe Galvin, Maya Martin, Susan Ryan, Austin Brush och Jake Conley från The Outlaw Ocean Project.}

– Det är en strategi för att kontrollera och assimilera, säger Adrian Zenz, en antropolog som studerar interneringen i Xinjiang.

– Och den är utformad för att eliminera den uiguriska kulturen.

Arbetsprogrammet är en del av en bredare agenda för att underkuva ett historiskt sett motsträvigt folk.

Kina domineras av den etniska gruppen Han, men mer än hälften av befolkningen i Xinjiang, en inlandsregion i nordvästra Kina, består av minoriteter – de flesta av dem uigurer, men även kirgizer, tadzjiker, kazaker, huier och mongoler. Under hela nittiotalet gjorde uiguriska rebeller uppror och bombade polisstationer 2008 och 2014. Som svar intensifierade Kina ett brett förföljelseprogram, enligt vilket muslimska minoriteter kunde frihetsberövas i månader eller år för handlingar som att recitera en vers ur Koranen vid en begravning eller att odla ett långt skägg.

År 2017 samlade regeringen in DNA-prover, fingeravtryck, irisskanningar och blodgrupper från alla invånare mellan tolv och sextiofem års ålder i Xinjiang. Under de senaste åren har de här biologiska registren kombinerats med massövervakningsdata från Wi-Fi-sniffing, övervakningskameror och personliga besök. Regeringen har placerat miljontals uigurer i ”omskolningsläger” och interneringsanläggningar, där de har utsatts för tortyr, misshandel och tvångssterilisering. USA:s regering har beskrivit landets agerande i Xinjiang som en form av folkmord.

I början av tvåtusentalet började Kina förflytta uigurer till arbete utanför regionen som en del av ett initiativ som senare skulle bli känt som Xinjiang Aid. Regionens partisekreterare menade att programmet skulle främja ”full sysselsättning” och ”etnisk interaktion, utbyte och blandning”. Men kinesiska akademiska publikationer har beskrivit det som ett sätt att ”öppna upp” ett ”stelnat problem” i det uiguriska samhället i Xinjiang, där staten ser det ”stora antalet arbetslösa uiguriska ungdomar” som ett ”latent hot”.

År 2019 skrev forskare vid Nankai University i Kina, som fått privilegierad tillgång till information om programmet, en rapport som oavsiktligt publicerades online, där överföringarna beskrevs som ”en viktig metod för att reformera, smälta samman och assimilera” den uiguriska befolkningen.

Julie Millsap, från Uyghur Human Rights Project, konstaterade att staten genom programmet kan ”styra och begränsa alla aspekter av uigurernas liv”. (Tjänstemän vid Kinas utrikesministerium svarade inte på frågor om programmet, men Wang Wenbin, en talesperson, sade nyligen att påståendet om tvångsarbete inte är ”något annat än en enorm lögn som sprids av människor mot Kina.”) Mellan 2014 och 2019 omlokaliserade kinesiska myndigheter enligt statlig statistik, årligen mer än tio procent av Xinjiangs befolkning – eller över två och en halv miljon människor – genom arbetskraftsförflyttningar; cirka 25 000 människor per år skickades ut ur regionen. Effekten har varit enorm: mellan 2017 och 2019 minskade födelsetalen i Xinjiang med nästan hälften, enligt den kinesiska regeringen.

Ett klipp från en video som laddades upp till den kinesiska regeringens Douyin-konto år 2023 och som visar en arbetskraftsförflyttning som organiserades av myndigheterna i Kashgar. (Douyin, Kashgar Media Center/The Outlaw Ocean Project)

I videon från evenemanget visas en kvinna iförd en traditionell rödgul klänning och doppa-mössa som gör piruetter på en scen. På en banderoll står det: ”Främja massarbetslöshet och skapa samhällelig harmoni”. I slutet av videon zoomar en drönare ut för att visa ett tåg som väntar på att föra bort gruppen. Evenemanget var en del av ett omfattande program för arbetskraftsöverföring som drivs av den kinesiska staten, som med tvång skickar uigurer att arbeta i industrier över hela landet, inklusive bearbetning av fisk och skaldjur som sedan exporteras till USA och Europa.

År 2021 antog kongressen Uyghur Forced Labor Prevention Act, som förklarade att alla varor som produceras ”helt eller delvis” av arbetare i Xinjiang eller av etniska minoriteter från regionen ska antas ha involverat statligt påtvingat tvångsarbete och därför är förbjudna att komma in i USA.

Sedan juni förra året har den amerikanska tull- och gränsbevakningen beslagtagit varor med anknytning till Xinjiang till ett värde av mer än en miljard dollar, däribland elektronik, kläder och läkemedel. Men fram till nu har fisk- och skaldjursindustrin i stort sett undgått uppmärksamhet. USA importerar cirka åttio procent av sin fisk och skaldjur, och Kina levererar mer än något annat land. Enligt Genuine Alaska Pollock Producers hade 2017 hälften av den fisk som används i fiskpinnar som serveras i amerikanska skolor bearbetats i Kina. Men de många överlämningarna mellan fiskebåtar, bearbetningsanläggningar och exportörer gör det svårt att spåra fiskens och skaldjurens ursprung. Shandongprovinsen, ett stort nav för bearbetning av fisk och skaldjur längs Kinas östkust, ligger mer än tusen mil från Xinjiang – vilket kan ha bidragit till att den undgått granskning. Det har visat sig att minst tusen uigurer har skickats för att arbeta i fisk- och skaldjursbearbetningsfabriker i Shandong sedan 2018. ”Det är dörr-till-dörr”, säger Zenz. ”De levereras bokstavligen från uppsamlingsplatserna i Xinjiang till fabriken.”

Utländska journalister är i allmänhet förbjudna att fritt rapportera i Xinjiang. Dessutom rensar censorer det kinesiska internet från kritiskt och icke-officiellt innehåll om uigurisk arbetskraft. Jag arbetade med ett forskningsteam för att granska hundratals sidor med interna nyhetsbrev från företaget, lokala nyhetsrapporter, handelsdata och satellitbilder. Vi tittade på tusentals videor som laddats upp på internet – främst på Douyin, den kinesiska versionen av TikTok – som verkar visa uiguriska arbetare från Xinjiang; vi verifierade att många av användarna ursprungligen hade registrerat sig i Xinjiang, och vi lät specialister granska de språk som användes i videorna. Vi anlitade också utredare för att besöka några av anläggningarna. Dessa källor gav en inblick i ett system med uiguriskt tvångsarbete bakom den fisk som en stor del av världen äter.

ÖVERFÖRINGARNA börjar vanligtvis med att det knackar på dörren. Ett ”by-arbetslag”, som består av lokala partitjänstemän, går in i ett hushåll och ägnar sig åt ”tankearbete”, vilket innebär att de uppmanar uigurer att delta i statliga program, varav vissa innebär omplaceringar. Tjänstemännen har ofta kvoter för hur många som ska tas emot, och ibland deltar även representanter från statligt ägda företag i hembesöken, däribland Xinjiang Zhongtai Group, ett Fortune 500-konglomerat som är involverat i samordningen av arbetskraftsförflyttningar. Wang Hongxin, tidigare ordförande för Zhongtai, som under de senaste åren har ”anställt” mer än fyra tusen arbetare från södra Xinjiang, beskrev sitt företags rekryteringsinsatser i rosiga ordalag: ”Nu har bönderna i Siyak en stark önskan att lämna sina hem och hitta en anställning.” (Företaget har inte svarat på förfrågningar om kommentarer till denna artikel).

Den officiella berättelsen antyder att uiguriska arbetare är tacksamma för sysselsättningsmöjligheterna, och vissa är sannolikt det. I en intervju med statliga medier berättade en uigurisk arbetare att hon och hennes man nu tjänade 22.000 dollar per år på en fisk- och skaldjursfabrik och att fabriken tillhandahöll ”gratis kost och logi”. Men ett hemligstämplat internt direktiv från Kashgar Prefecture’s Stability Maintenance Command, från 2017, visar att personer som motsätter sig omplaceringar kan straffas med frihetsberövande. Zenz berättade för mig om en kvinna från Kashgar som vägrade ta emot ett uppdrag på en fabrik för att hon var tvungen att ta hand om två små barn, och som därför fängslades. En annan kvinna som vägrade en förflyttning sattes i en cell för ”icke-samarbete”. Och staten har andra metoder för att utöva påtryckningar. Barn och äldre vuxna skickas ofta till statliga anläggningar; familjens mark kan konfiskeras. Enligt en rapport från Amnesty International från 2021 sade en före detta fånge i ett interneringsläger: ”Jag lärde mig att om en familjemedlem var i ett läger måste man arbeta så att far eller make kan komma ut snabbt.”

När människor väl har rekryterats samlas de ihop. I februari 2022 fördes till exempel tusentals uigurer till en ”jobbmässa” intill ett interneringsläger i sydvästra Xinjiang. En video från ett liknande evenemang visar människor i prydliga rader som skriver under kontrakt medan de övervakas av personer som ser ut att vara tjänstemän i armékläder. Många överföringar sker med tåg eller flyg. Bilder visar uigurer med röda blommor fastsatta på jackorna – en vanlig symbol för firande – som går ombord på China Southern Airlines flyg som chartras av myndigheterna i Xinjiang. (Flygbolaget svarade inte på förfrågningar om kommentarer).

Ibland motiveras överföringar av arbetskraftens krav. I mars 2020 publicerade Chishan Group, ett av Kinas ledande fisk- och skaldjursföretag, ett internt nyhetsbrev där man beskrev vad man kallade det ”enorma produktionstrycket” som orsakats av pandemin. I oktober samma år träffade partitjänstemän från den lokala antiterroristavdelningen vid byrån för allmän säkerhet och byrån för mänskliga resurser och social säkerhet, som hanterar arbetsöverföringar, ledningen två gånger för att diskutera hur man skulle kunna hitta ytterligare arbetskraft till företaget.

Flera månader senare gick Chishan med på att påskynda överföringarna till sina fabriker. Wang Shanqiang, vice VD på Chishan, sade i ett nyhetsbrev från företaget att ”företaget ser fram emot att migrantarbetare från Xinjiang snart anländer”. (Chishan Group svarade inte på förfrågningar om kommentarer.)

Det här är ett klipp från en reklamvideo från 2018 från en kinesisk fisk- och skaldjursförädlingsanläggning som heter Qingdao Tianyuan Aquatic Foods. Den visar Alaska pollock som packas för den amerikanska restaurangkedjan Captain D’s, vars logotyp är inringad i bilden. Samma anläggning exporterar till stora fisk- och skaldjursföretag i USA och Europa. (Tencent Video/The Outlaw Ocean Project)

I en annons riktad till fabriksägare, som publicerats på ett kinesiskt onlineforum, utlovas att när arbetarna anländer kommer de att hållas under ”halvmilitär ledning”. Videor från fisk- och skaldjursfabriker visar att många arbetare från Xinjiang bor i sovsalar. Arbetarna hålls enligt uppgift ofta under uppsikt av säkerhetspersonal. En arbetare i Fujianprovinsen berättade för nättidningen Bitter Winter att uiguriska sovsalar ofta genomsöktes; om en koran hittades kunde ägaren skickas till ett läger för omskolning, berättade han. I ett nyhetsbrev från Chishan från december 2021 angav företaget hanteringen av migrantarbetare som en ”stor” riskkälla; i ett annat nyhetsbrev betonas vikten av att övervaka dem på natten och under helgdagar för att förhindra ”slagsmål, fylleri och andra incidenter”.

Arbetare från etniska minoriteter på Yantai Sanko Fisheries deltar i politiska utbildningssessioner på fabriken 2021, en vanlig komponent i Kinas statligt påtvingade tvångsarbetssystem. (Yantai United Front Work Department/The Outlaw Ocean Project)

För arbetare som kommer från landsbygden i Xinjiang kan övergången bli brutal. Enligt ett annat nyhetsbrev från Chishan omfattas nya arbetare inte av produktionskvoter, för att hjälpa dem att anpassa sig. Men efter en månad börjar fabrikstjänstemännen övervaka deras dagliga produktion för att öka ”entusiasmen”. En fabrik har särskilda team av chefer som ansvarar för dem som ”inte anpassar sig till sitt nya liv”. Ibland paras nya uiguriska arbetare ihop med äldre som har till uppgift att ”hålla sig à jour med de nya migrantarbetarnas sinnesstämning”. Många arbetare i Xinjiang utsätts för ”patriotisk utbildning”. Bilder som publicerats av en kommunal myndighet visar hur minoritetsarbetare från Xinjiang på Yantai Sanko Fisheries studerar ett tal av Xi Jinping och lär sig om ”partiets etniska politik” (Yantai Sanko har inte svarat på förfrågningar om kommentarer.) Företag försöker ibland underlätta övergången genom att erbjuda särskilda boenden.

I ett försök att höja moralen tillhandahåller vissa stora fabriker separata matsalar och uigurisk mat till förflyttade arbetare. Ibland anordnar fabrikerna festliga evenemang med dans och musik. En film från en fabrik visar uigurer som dansar i cafeterian, omgivna av uniformerade säkerhetsvakter. Arbetare från andra branscher som har sluppit undan programmen för överföring av arbetskraft är ibland uttryckligen kritiska till hur de har behandlats. En uigurisk man släpptes från ett omskolningsläger för att sedan förflyttas till en klädfabrik. ”Vi hade inget annat val än att åka dit”, sade han till Amnesty International enligt dess rapport från 2021. En kvinna från Xinjiang vid namn Gulzira Auelkhan tvingades arbeta i en handskfabrik. Hon straffades för att hon grät eller tillbringade ett par extra minuter på toaletten, genom att placeras i ”tigerstolen”, där armar och ben hålls fastspända – en form av tortyr. ”Jag tillbringade sex till åtta timmar i tigerstolen första gången eftersom jag inte följde reglerna”, säger hon. ”Polisen hävdade att jag hade mentala problem och inte var i rätt sinnesstämning.”

“Vi arbetade igår. Vi arbetade i går kväll. Vi jobbar fortfarande”, säger en uigurisk man i ett röstklipp som laddades upp på Douyin 2021 över bilder av utmattade arbetare sittande på pallar med packad flundra för export. (Douyin/the Outlaw Ocean Project)

Men de uigurer som fortfarande arbetar på fabrikerna övervakas noga, och ett av få sätt att få en inblick i deras liv är genom deras inlägg på sociala medier. Efter att ha anlänt till Shandong tar de ibland selfies vid vattnet; Xinjiang är den plats på jorden som ligger längst bort från havet. Vissa publicerar uiguriska sånger med sorgsen text. Det kan naturligtvis helt enkelt handla om sentimentala musikstycken. Men forskare har hävdat att de också kan fungera som ett sätt att förmedla kryptiska budskap om lidande och samtidigt kringgå den kinesiska censuren. I en analys från 2015 drogs slutsatsen att ”kommentarer och kritik döljs genom metaforer, sarkasm och referenser till traditionella uiguriska ordspråk och kulturella aspekter som bara en insider eller någon som är mycket bekant med den uiguriska kulturen och samhället skulle känna igen.” På senare år har den statliga övervakningen och censuren bara ökat.

En medelålders uigurisk man, som senare arbetade på en fisk- och skaldjursfabrik i Shandong, filmade sig själv i en avgångshall på en flygplats i mars 2022 och spelade in låten ”Kitermenghu” (”I Shall Leave”). I filmen klippte han bort den del av låten som alla som känner till den vet innehåller raden ”Nu har vi en fiende; ni bör vara försiktiga.”

En annan uigurisk arbetare, som hade talat varmt om programmen i officiella medierapporter, varav en innehöll ett foto av honom vid havet, lade upp samma bild på Douyin tillsammans med en sång som lyder: ”Varför finns det ett behov av att lida mer?”

En ung kvinna publicerade en selfie tagen framför en fisk- och skaldjursanläggning i Shandong och lade till ett utdrag ur en uigurisk poplåt: ”Vi är vana vid så mycket lidande”, står det i texten. “Ha tålamod, mitt hjärta. Dessa dagar kommer att gå över.”

I ett bildspel ser man arbetare som packar fisk och skaldjur i kartonger. En voice-over säger: ”Den största glädjen i livet är att besegra en fiende som är många gånger starkare än du och som har förtryckt dig, diskriminerat dig och förödmjukat dig.”

I vissa videor uttrycker uiguriska arbetare sitt missnöje i något mindre förtäckta ordalag. En arbetare publicerade en video där han rensar fisk på Yantai Longwin Food. ”Tror du att det finns kärlek i Shandong?” frågar berättarrösten. ”Det enda som finns är att vakna halv sex varje morgon, arbeta oavbrutet, slipa knivar och rensa fisk i all oändlighet.” (Yantai Longwin Food har inte svarat på en begäran om kommentarer).

En annan video visar en fiskförpackningslinje och innehåller ett ljud som ofta används på Douyin:

”Hur mycket får du betalt på en månad?” frågar en man.

”Tre tusen”, svarar en annan.

”Varför är du då fortfarande inte nöjd?”

”För att jag inte har något val.”

LEVERANSKEDJORNA FÖR FISK OCH SKALDJUR är notoriskt svåra att tränga igenom. Internationella ideella övervakningsgrupper och journalister har mycket begränsad tillgång till Kina. För att upptäcka tvångsarbete tenderar företagen att förlita sig på företag som genomför “granskningar”, där inspektörer besöker en fabrik för att se till att de följer arbetsregler som gäller för privata företag. Problemet, enligt Scott Nova, verkställande direktör för Worker Rights Consortium, är att revisorerna själva och de metoder de använder inte är utformade för att upptäcka statligt tvångsarbete.

För att förbereda en revision krävs vanligtvis att fabrikerna fyller i frågeformulär om förekomsten av migrerande arbetare från andra provinser eller utlandet och vilka språk som talas på plats, samt att de förser revisorerna med listor över arbetare, varav vissa väljs ut för intervjuer. Men fabriker som försöker dölja förekomsten av arbetare från Xinjiang underlåter ofta helt enkelt att ange dem i de så kallade självutvärderingsenkäterna.

Granskningarna meddelas vanligtvis i förväg, vilket gör det möjligt för cheferna att dölja minoritetsarbetare från Xinjiang under inspektionerna. Även när arbetare intervjuas är de ofta ovilliga att vara uppriktiga av rädsla för repressalier. Sarosh Kuruvilla, professor i industriella relationer vid Cornell, analyserade mer än fyrtiotusen revisioner från hela världen och fann att nästan hälften var opålitliga. “Verktyget är helt trasigt”, säger han. “Det är en “tick-box”-övning för revisorn, men det är också en “tick-box”-övning för varumärket.”

I år (2023) anlitade jag privatdetektiver i Kina för att besöka två stora fisk- och skaldjursfabriker i Shandongprovinsen – den ena heter Shandong Haidu och den andra heter Rongcheng Haibo – som tillsammans hanterar ungefär trettio procent av all bläckfisk som bearbetas i Kina. Vid ett av företagen fick en utredare veta att det skulle vara omöjligt att komma in i bearbetningsområdet. Utredaren tog en video från utsidan, som visade arbetare i vita uniformer som täckte hela kroppen, likt de operationskläder som kirurger bär i operationssalen; deras anletsdrag doldes av ansiktsmasker. Utan att kunna tala med dem var det omöjligt att med säkerhet säga om någon av dem var uigur.

Genom att genomföra tomma revisioner kan företag hävda att de följer företagets standard. Lund’s Fisheries, en ledande amerikansk bläckfiskleverantör som samarbetar med Haibo, kräver att alla dess leverantörer genomför revisioner som utformats av Sedex, författaren till den mest använda regelboken för revision.

I maj 2022 slutförde granskare från SGS, ett av de främsta revisionsföretagen, en inspektion av Haibo, och amerikanska företag fortsatte att importera dess produkter. Men när vi undersökte saken fann vi att mer än hundrasjuttio personer från Xinjiang arbetade på Haibo under 2021, och ett halvdussin uiguriska arbetare skickades regelbundet till Douyin på Haibo under hela 2022. Samma dag som revisorerna gjorde en rundtur publicerade en ung uigurisk arbetare bilder på sig själv nära anläggningens lastkajer och vad som verkar vara dess sovsalar. (Wayne Reichle, VD för Lund’s, sade till mig: ”Våra leverantörer uppfyller vårt företags leverantörsstandarder, som överträffar de amerikanska importbestämmelserna.” En talesman sade att företaget har börjat undersöka saken). På Haidu hade man enligt ett nyhetsbrev från företaget inrättat en särskild matsal för att servera migrerande arbetare från Xinjiang.

När en SGS-representant pressades på frågan sade han att revisorerna hade gjort vad som krävdes av dem enligt Sedex metodik. (En representant från Haibofabriken sade i ett e-postmeddelande att företaget ”aldrig har anställt några arbetare från Xinjiang”. En representant för Haibo-anläggningen skrev i ett e-postmeddelande att ”vi är ett företag som drivs i enlighet med lagar och förordningar” och bad att reportageteamet inte skulle sprida ”osanna rykten”. En representant från Haidu-fabriken sade: ”Vi använder oss inte av illegala arbetare från Xinjiang eller andra länder, och vi har nyligen klarat granskningen av mänskliga rättigheter.”) Detta revisionsmisslyckande var inte en isolerad händelse. I vår undersökning fann vi andra exempel på uiguriska arbetare som publicerade videor inom några veckor efter granskningen. Hälften av de kinesiska exportörer som vi identifierade som knutna till uigurisk arbetskraft hade klarat revisioner av ledande globala inspektionsföretag. Även många av de företag som är certifierade som hållbara är inblandade. Alla fisk- och skaldjursfabriker som vi upptäckte använde sig av tvångsarbete från Xinjiang var certifierade av Marine Stewardship Council. (Jo Miller, M.S.C.:s PR-chef, medgav att organisationen är beroende av granskningar, som har ”betydande begränsningar”).

När vi pressade tjänstemän från Sedex berättade de att det ”kan vara svårt och riskabelt för revisorerna själva att uttryckligen erkänna statligt tvångsarbete” som ”kan ha dolts”. Organisationen sade att den skulle uppdatera sin vägledning i frågan. Intresseorganisationer har länge hävdat att revisioner är ineffektiva. År 2019 rapporterade Human Rights Watch att granskarna misslyckades med att upptäcka omfattande fall av sexuella övergrepp inom klädindustrin i Bangladesh, Indien och Pakistan. Ändå ökar användningen av dem.

SGS marknadsför nu även en tjänst för revision av fiskefartyg, som är verksamma på öppet hav, där regelbunden övervakning är mycket svår.

– Revisioner och certifieringar har inte avslöjat tvångsarbete i anläggningar för bearbetning av fisk och skaldjur på land, säger Johnny Hansen från International Transport Workers’ Federation. Så hur skulle de kunna vara bättre på att identifiera tvångsarbete till havs?

Resultatet av dessa misslyckanden är att tusentals ton fisk och skaldjur som importeras från fabriker som använder tvångsarbete fortsätter att komma in i USA. Vi fann att minst tio stora fisk- och skaldjursföretag i Kina har använt mer än tusen uiguriska arbetare sedan 2018. Under den tiden skeppade dessa företag mer än 47 000 ton fisk och skaldjur – inklusive torsk, pollock, räkor, lax och krabba – till USA. Fisk och skaldjur från dessa fabriker köptes av stora amerikanska och kanadensiska importörer, inklusive High Liner Foods. (En talesperson för High Liner Foods sade att dess leverantör, Yantai Sanko, hade genomgått en tredjepartsrevision i september 2022). Eftersom fisk och skaldjur kan blandas ihop i varje steg av transporten är det svårt att veta säkert var ett visst parti hamnar. Men dessa importörer skickade sina produkter till stormarknader över hela landet, inklusive Walmart, Costco, Kroger och Albertsons. (En talesperson för Walmart sade att företaget ”förväntar sig att alla våra leverantörer följer våra standarder och avtalsförpliktelser, inklusive de som rör mänskliga rättigheter”. En talesperson för Albertsons sade att de skulle sluta köpa vissa fisk- och skaldjursprodukter från High Liner Foods. Costco och Kroger svarade inte på förfrågningar om kommentarer).

Importörerna skickade också fisk och skaldjur till Sysco, den globala livsmedelsjätten som förser mer än fyrahundratusen restauranger över hela världen med fisk. (En talesperson för Sysco sade att deras leverantör, Yantai Sanko, hade genomgått revisioner och förnekade att den någonsin hade ”tagit emot några arbetare inom ramen för ett statligt program för överföring av arbetskraft”).

Under de senaste fem åren har den amerikanska regeringen spenderat mer än 200 miljoner dollar på fisk och skaldjur från importörer som är knutna till uigurisk arbetskraft till offentliga skolor, militärbaser och federala fängelser. (En talesman för amerikanska  jordbruksdepartementet påpekade att dess myndigheter är skyldiga att köpa fisk och skaldjur från USA. Enligt forskare använder dock inköpare på lokal nivå för program som stöds av federala myndigheter ibland undantag för att köpa mat och andra produkter från utlandet).

USA är inte det enda landet som importerar fisk och skaldjur som är knutna till arbetare från Xinjiang. Importörer som är knutna till uigurisk arbetskraft levererar till världens största fiskbearbetningsfabrik, som ägs av den brittisk-amerikanska jätten Nomad Foods, i Bremerhaven i Tyskland. Fabriken levererar ledande varumärken inom fryst fisk till livsmedelsbutiker i hela Europa, däribland franska Carrefour, brittiska Tesco och tyska Edeka. (Carrefours pressavdelning sade att företaget ”starkt fördömer användningen av tvångsarbete i sin leveranskedja” och har inlett en utredning, som enligt företaget hittills inte har funnit några bevis för tvångsarbete. Tesco avböjde att kommentera sina kopplingar till leverantörer som gör inköp från fabriker som använder uiguriska arbetare. Edekas informationsavdelning sade att man inte var ansvarig för efterlevnadsfrågor som rörde ”märkesprodukter”, som de från Nomad Foods). Totalt identifierade vi import av fisk och skaldjur som var kopplad till arbetskraft från Xinjiang i mer än tjugo länder.

I USA menar experter att det federala övervakningsprogrammet för import av fisk och skaldjur måste justeras för att komma till rätta med situationen. Programmet, som är utformat för att upptäcka och bekämpa illegalt fiske, kräver att importörerna för detaljerade register över sina produkter. Men flera viktiga arter, däribland bläckfisk och lax, ingår inte i övervakningen, och lagen kräver inte att företagen lämnar ut information om arbetarna eller deras villkor.

Judy Gearhart, som arbetar för Accountability Research Center vid American University, menar att lagen bakom programmet bör utvidgas så att företag i Kina och deras amerikanska köpare tvingas lämna detaljerad information om arbetsförhållandena. ”Att acceptera producenternas ord eller en frivillig certifieringsstämpel är helt klart inte tillräckligt”, säger hon.

Robert Stumberg, juridikprofessor vid Georgetown University, förklarade att lagen om uigurisk arbetskraft är ”distinkt kraftfull”. I stället för att i första hand förlita sig på att förespråkare eller journalister ska behöva bevisa förekomsten av tvångsarbete kopplat till en viss produkt, kräver lagen att leverantörer och importörer bevisar att de inte har någon koppling till uiguriskt arbete. Han påpekar att den amerikanska regeringen redan har undersökt arbetsförhållandena i en rad andra branscher, bland annat för solpaneler, bildelar, datachips, palmolja, socker och tomater. För Stumberg är det uppenbart vad som måste hända nu.

– Fisk och skaldjur borde stå på tur, säger han.

Ett längre reportage om hur tusentals arbetare från provinsen Xinjiang i Kina tvingas att arbeta i fisk- och skaldjursfabriker som i sin tur levererar till många av de stora livsmedelsbutikerna och restaurangerna i Europa och USA, hittar ni en länk till här.