Fiske - när, hur och varför

Människan har alltid hämtat mat från havet. Och fiske är ett uråldrigt sätt att göra det på som kan dateras tillbaka till den äldre stenåldern runt 40 000 år sedan. De senaste 100 åren har bestånden av fisk minskat dramatiskt i Västerhavet och Östersjön. Och i de flesta fall anses överfiske vara den största orsaken.

Metkroken är en av människans mest användbara uppfinningar och ser fortfarande ut ungefär som de människorna använde under stenåldern. Länge kunde man bara fiska på grunt vatten. Det var först när åran uppfanns runt år 8000 f.Kr som det blev möjligt att fiska på djupare vatten med fiskenät som till en början gjordes av växtfiber, hår eller tång.

Allt eftersom människan lärde sig att odla och därmed blev bofast, växte städer fram. Eftersom man inte lika lätt kunde ge sig ut och jaga som i stenåldersbyarna och kött var dyrt blev fisken den viktigaste proteinkällan för många stadsbor. Under antiken var bröd, fisk och olivolja basföda för den fattiga delen av befolkningen. Oftast var det torkad eller saltad fisk som gällde eftersom den färska fisken som fångades i Egeiska havet var för de förmögna. Även i romarriket var fisk en viktig del av kosten. Rika romare kunde ha egna bassänger för både söt- och saltvattensfisk och på Roms marknadshall såldes levande fisk i tankar.

I norra Europa blev sillen avgörande under medeltiden. Det var lätt att komma ut till sillens yngelplatser, där det fanns gott om fisk, eftersom de låg nära kusterna. Till skillnad från idag kunde även små fartyg fiska stora mängder sill. Fisken saltades och blev till basmat i norra Europa. I Sverige åt drängar och andra tjänare ofta salt sill året om. Vid mitten av 1700-talet blev Bohuslän det viktigaste området för sill i hela Europa eftersom det fanns så stora bestånd att man sa att man kunde gå på vattnet. Man fiskade mestadels med små båtar och nät. Statsmakterna uppmuntrade fisket och betalade ut premier per tunna sill, gratis virke och skattefrihet om man bosatte sig på kronans holmar för att fiska. Den stora sillperioden hade börjat. Sillperioder är perioder när stora sillstim går nära kusten.

Framgången i sillfisket återspeglade sig i att befolkningen ökade i många kuststäder. Uddevallas befolkning fördubblades på bara 50 år och Marstrand tredubblades. I början av 1800-talet var sill Sveriges näst största exportinkomst efter järn och gav tiotusentals människor arbete. Men några år senare försvann sillen och 1808 var det stora sillfisket slut. Detta resulterade i att kustsamhällena drabbades av arbetslöshet och att många flyttade därifrån. Sillen kom senare tillbaka och gjorde att de bohuslänska samhällena växte igen.

Industrialisering av fisket

Framfarten av trålare var en avgörande faktor för industrialiseringen av fisket. Den tidigast kända trålaren kommer från Irland 1874 men fick först på 1930-talet sitt stora genombrott tack vare förbränningsmotorer. Vid denna tid skaffade även Sverige sina första trålare i Skåne och Blekinge och sedan efter andra världskriget har trålfisket dominerat det storskaliga fisket.

I takt med att fisket blev effektivare blev dess påverkan på ekosystemen större. Idag står frågor som fångstbegränsningar, utveckling av selektiva fångstredskap och fiskevårdsåtgärder högt upp på agendan för fiskeribiologer, beslutsfattare och fiskerinäringen. Bottentrålning är idag en av de vanligaste fiskemetoderna i Sverige, trots att det är den metod som orsakar störst skada i havet. Bottentrålar släpar stora nät längs med botten och tar därmed med sig allt i sin väg vilket gör att allt från småfisk, sjöstjärnor och skaldjur fiskas upp som bifångst. Detta gör att till exempel fisk som inte är lekmogen fiskas upp. Studier har visat att trålning kan halvera artrikedomen. I populära områden kan bottnarna trålas flera gånger per år vilket gör det svårt för livet på botten att återhämta sig. Ekosystemet kan också påverkas av bottentrålning eftersom näring och gifter som varit begravt i sedimenten kan röras upp.

I Öresund har bottentrålning varit förbjudet sedan 1930-talet vilket märks på fiskbestånden. Det finns gott om både torsk och annan fisk till skillnad från i Kattegatt där man fortfarande bottentrålar. Även i marina skyddade områden är det tillåtet att tråla. Bratten som är ett Natura 2000-område är en av Europas mest fiskade platser. Och Kosterhavets nationalpark tillåter enligt en överenskommelse mellan Fiskeriverket och den lokala fiskenäringen trålfiske efter räkor om sorteringsrist som skiljer ut oönskade bifångster används.

Trålning bidrar dessutom till klimatförändringar i högre grad än andra fiskemetoder. Det går exempelvis åt tre gånger mer bränsle per kilo havskräfta som trålas jämfört med om den fångas med bur. Torsk fångad med trål i svenska vatten orsakar över fyra gånger så stora utsläpp av växthusgaser som nätfångad torsk.

Det industriella fisket riktas ofta mot fiskar överst i näringskedjan till en början. Detta har gjort att 90 procent at världshavens biomassa av toppredatorer har försvunnit sedan industrialiseringen. Forskning visar att förlust av rovfisk kan förvärra effekten av övergödning genom så kallade trofiska kaskader. Det innebär att när den fisk som äter djurplankton inte äts i samma utsträckning av rovfisken så ökar mängden växtplankton som förbrukar syre av de bakterier som bryter ner dem när de sjunker till botten.

Fisket i Östersjön

När toppredatorerna minskar så riktas fisket ofta mot lägre nivåer i näringskedjan. Östersjön är ett tydligt exempel på detta då man i princip fiskat slut på torsk till att skarpsill och sill, eller strömming som den heter norr om Kalmarsund, numera är det största fisket i både mängd och ekonomi, trots att även den håller på att ta slut. Det har gjort att småfisk som spigg ökat de senaste åren. Dessutom hamnar inte fisken direkt på våra tallrikar. Runt 75 procent av all Östersjöfisk och 90 procent av all sill/strömming blir till fiskmjöl som sedan blir till foder för odlad fisk och andra djur.

I början av 1900-talet var Östersjön ett näringsfattigt havsområde och skiftade några årtionden senare till näringsrikt. Detta förde initialt med sig både positiva och negativa konsekvenser för havet. Antalet torskar blev fler som ett resultat av att det fanns mer mat tillgängligt. Men när syrefattiga och syrefria bottnar ökade under 1900-talet blev det allt svårare för torsken att föröka sig eftersom äggen är beroende av en hög syre- och salthalt i vattnet. Det har länge pågått ett storskaligt överfiske på torsk i svenska vatten. Överfiske innebär att man tar ut fisk snabbare än vad den kan föröka sig.

Den totala tillåtna fångstmängden av fisk (total allowable catch, TAC) bestäms årligen av EU-rådet (ministerrådet) för jordbruk och fiske. Varje EU-land har en fast procentsats av den totala kvoten där andelarna baseras på hur mycket som tidigare fiskats. För att världshaven ska nyttjas på ett hållbart vis ska besluten grundas på det vetenskapliga underlag som internationella havsforskningsrådet (ICES) tar fram genom dataunderlag och modeller. Rådet består av över 4000 forskare från drygt 20 medlemsländer. EU-kommissionen kommer sedan med ett förslag till ministerrådets fiskeministrar som beslutar om hur mycket fisk av varje art som får fiskas inom olika havsområden.

Fiskekvoterna är ofta omgärdade av olika osäkerheter. I dataunderlaget och modellerna som ICES bistår med finns det risk för felaktiga uppskattningar. Samtidigt har de svenska kvoterna historiskt ofta satts över de vetenskapliga rekommendationerna från ICES. Dagens förvaltningsmodell, Maximum Sustainable Yield (MSY), som innebär en målsättning att fiska maximalt av vad fiskbestånden klarar av, bidrar också till att storleken på kvoterna inte alltid blir vad som är mest hållbart för havet. Ibland har kvoterna till och med varit större än beståndens storlek på grund av modeller som överskattat bestånden. De vetenskapliga modellerna har fått kritik för att de inte inkluderar fiskens åldersstruktur och genetiskt skilda delbestånd vilket man befarar kommer att försvaga fiskbestånden. Den fleråriga förvaltningsplanen för Östersjön (MAP) slår fast att fisket måste upphöra om bestånden riskerar att krascha (artikel 4.6). Trots att forskare länge varnat för att fisket på sill/strömming är för hårt har fisket ändå fått fortsätta.

I vissa fall har fisket dock helt förbjudits. Under sommaren 2019 införde EU-kommissionen fiskestopp för alla medlemsländer för riktat fiske efter torsk i södra Östersjön, vilket de kommande åren kom att utökas till fler områden. För att ta hänsyn till de svaga torskbestånden blev det i januari 2024 dessutom förbjudet med fritidsfiske under hela året i vissa av Östersjöns delområden. Trots detta minskar torsken i alla svenska hav. Östersjötorsken har dessutom blivit både liten och mager vilket tros bero på att stora individer fiskats upp och skapat en snedvriden storleksfördelning. Detta gör att torsken svälter eftersom det bara blir liten torsk kvar som konkurrerar om bytesdjur i samma storlek. Torsken är dessutom hårt drabbad av övergödningens konsekvenser eftersom deras ägg är beroende av syrerikt och salt vatten för att överleva. På västkusten har många kustnära bestånd nästan helt försvunnit och verkar inte komma tillbaka. Säl och skarv har ofta pekats ut som en anledning till minskningen av både torsk och sill/strömming.  

Olika typer av fiske

Industrifisket är det storskaliga fisket som fiskar med båtar större än 24 meter och använder redskap så som trål. Idag tar 20 av de största båtarna upp runt 95 procent av Sveriges fångst av sill och skarpsill. Trålfisket sker till stor del ute till havs men industritrålarna har börjat fiska allt närmre kusten. Detta har gjort att småskaliga yrkesfiskare fått svårt att klara sig. De flesta småskaliga yrkesfiskare fiskar längs kusten och använder redskap som bottentrål, krok, burar och fällor.

I Sverige finns över en miljon sportfiskare och sportfiske engagerar hundratusentals turister årligen. Återsläppsfiske, så kallat catch and release-fiske, har ökat från nära noll i slutet av 1980-talet till att runt 70 procent nu släpps tillbaka i havet igen. Men det finns studier som visar att fisk som fångas för att sedan släppas tillbaka både lider och löper en större risk att dö av sina skador. Beroende på art och tid på året kan dödligheten ligga på över 30 procent.