Vad har vi lärt av 20 års forskning om mikroplaster?

De finns överallt, i havet och på land, i djur och växter och också i den mänskliga kroppen.

Det är tjugo år sedan termen ”mikroplaster” definierades i en vetenskaplig artikel och så här, tjugo år senare, har den ansedda tidskriften Science tagit sig an uppgiften att granska var vi står idag och hur vi ska kunna komma till rätta med de växande problemen som mikroplasterna orsakar.

Mikroplasterna uppstår i stort sett ur allt vi gör i vår vardag, när vi sminkar oss, äter mat förpackad i plast, sätter på oss kläder som vi sen tvättar, när vi åker bil eller målar om huset.  Mikroplaster alstras ur det mesta vi använder och har tagit sig in i själva livet. Idag har man hittat mikroplaster i stort sett i alla mänskliga organ och det finns färsk forskning som visar vilka stora negativa effekter det har på våra kroppar.

Och om vi fortsätter som vi gör just nu, förväntas plastproduktionen i världen tredubblas under de kommande tre decennierna.

Efter mer än tjugo års forskning finns det också omfattande bevis för att de skapar miljöföroreningar i stor skala. Mikroplasterna har gått från forskningsartikel till omfattande samhällsproblem som vi tillsammans måste lösa.

Det finns olika försök att lösa problemen med mikroplaster, problemen med alla lösningar är dock att det är svårt att mäta hur effektiva de är eller förstå vilka riskerna är med oavsiktliga konsekvenser. Problemet är helt enkelt lite för komplicerat för enkla lösningar.

Även om det bästa kanske skulle vara att sluta tillverka så mycket plast. Katie Matthews, chefsforskare vid Oceana skrev i Los Angeles Times nyligen: ”Om ditt badkar svämmar över ska du inte börja med en mopp. Stäng av kranen. Lösningen på den här krisen är tydlig: Minska produktionen och användningen av plast och satsa på påfyllningsbara och återanvändbara system.”

Det har pratats om att förbjuda onödiga plastprodukter och plastapplikationer samt förbättra olika produktdesigner, och sätta ihop det med krav på beteendeförändringar längs leveranskedjorna. Mycket verkar lovande tills man börjar se vilka konsekvenserna blir.

Till exempel har Frankrike lagstiftat om att tvättmaskiner ska ha ett filter som fångar upp mikrofibrer, och det finns en infrastruktur vid avloppsreningsverken för att fånga upp mikroplaster. Men de här åtgärderna ger inga nettovinster för miljön om filtren inte rengörs korrekt eller om slam från avloppsreningen som innehåller mikroplaster sedan sprids i marken som växtnäring.

En rad olika politiska initiativ har haft stor betydelse för att driva på behovet av reglering. I EU:s ramdirektiv om en marin strategi ingår nu mikroplaster som en komponent som ska mätas för att fastställa en god status för den marina miljön. Det är ett exempel på att olika politiska initiativ kan spela roll. Men det finns en enorm utmaning i hur detaljregleringen ska se ut kring alla källor och spridningsvägar som mikroplasterna kan ta. Och antagligen handlar det om insatser i det man kallar ”uppströms”, alltså tidigt i tillverkningskedjan. Det hjälper inte att reglera användandet av olika bildäck på olika platser, om det fortfarande utsöndras stora mängder mikroplaster vid tillverkningen av dem.

På samma sätt skulle tyger redan från början kunna designas på ett sätt som kraftigt minskar mängden mikrofiber som frigörs när man tvättar dem.

Svårigheten med åtgärder som riktar in sig mot tidigt i tillverkningskedjan är att de är beroende av att vi som samhälle accepterar t.ex. ökade kostnader eller försvårande användning.

De måste vara ekonomiskt genomförbara för industrin och samtidigt inte kosta för mycket för konsumenterna. Så har det i alla fall sagts hittills.