Djuphavsbrytning - en bakgrund

I en värld som snabbt behöver ställa om från fossilt till förnyelsebart finns ett växande behov av sällsynta mineraler som kobolt och mangan. När vi hittar dem ovan jord är det ofta i små mängder, men nu hoppas man på stora fyndigheter fyra tusen meter ner under ytan, i djuphaven. Och jakten mot botten har börjat.

Kobolt, mangan, nickel och koppar, de värdefulla mineralerna och metallerna vi behöver för att kunna fortsätta köra elbilar och skaffa solceller, finns djupt där nere i världshaven.  Det kan se lockande enkelt ut när man på videor som sprids på sociala medier ser animeringar av jättelika ”dammsugare” som suger upp små ”bollar” av mineraler från havsbottnar. Vattnet är ljus och klart och växter och djur sprakar av färger. I själva verket finns mineralerna på över 4000 meters djup där det inte sipprar ner det minsta ljus och där djuren som finns ännu till mesta dels är oupptäckta.

Ingen äger världshavet

Forskarna varnar för att konsekvenserna kan bli allvarliga om vi förstör hittills orörda ekosystem. Den ”gröna” omställningen kan stå oss dyrt menar de. Världssamfundet har lyssnat, och tills vidare gått med på att stoppa all vidare prospektering – för att vi ska hinna ta reda på mer om konsekvenserna.  

Så vad handlar det om?

Först måste sägas att ingen äger världshaven. Utanför ländernas ekonomiska zoner regerar ingen, bestämmer ingen och det är del av problemet. För att det ändå ska finnas regler att förhålla sig till försöker länderna komma överens i olika fördrag. ISA, International Seabed Authority, är ett självständigt FN organ som ska kontrollera aktiviteter i djuphavet som har med mineraltillgångar att göra. ISA är satt att skydda den marina miljön från skadliga effekter från t.ex. djuphavsgruvor, men det är samtidigt sammansatt av världens länder och de är inte alltid överens.

Efter påtryckningar från en liten önation i stilla havet tvingades ISA förra året att ta fram ett beslut om ett moratorium. Länderna kom överens om att vänta med mineralprospektering – tills vi vet mer om vilka konsekvenserna kommer att bli.

Oåterkallelig skada på naturen

Utan att vara tvärsäkra är forskarna någorlunda överens om riskerna med djuphavsgruvor. Och de varnar för att vi kommer att göra oåterkallelig skada på naturen för generationer framöver. Bryter man upp djuphavsbottnarna blir förlusten av biologisk mångfald oundviklig, menar de. Stora maskiner som antingen gräver upp översta bottenlagret för att samla upp ”bollar” av mineraler, eller ännu större maskiner som skrapar av ”skorpor” från bergväggar på djup mellan 200 och 8000 meters, kommer oundvikligen att förstöra unika ekosystem – säger de.

Vi vet inte vilka djur som lever där nere eller hur ekosystemen ser ut. Och vi vet inte hur beroende havet i stort är av just de ekosystemen, att de finns och att de fungerar.

Bolagsjättar säger nej till djuphavsmineraler

Tankesmedjan Planet Tracker har räknat på kostnaderna för att återställa förstörda bottnar och kommit fram till att notan skulle bli så hög att ingen kommer att ha råd att betala.

– Det finns många dåliga lösningar på klimatkrisen, säger François Mosnier, chef för Oceans-programmet på Planet Tracker, men djuphavsbrytning är en som vi fortfarande kan stoppa.

Flera internationella och i hög grad batteriberoende bolagsjättar som Volvo och Google, har också valt att ställt sig bakom ett moratorium.

Förhandlingarna inom ISA om hur och om vi ska börja plocka upp de värdefulla mineralerna började redan 2016. Sedan dess har det förhalats, försvårats och stoppats av länder som inte kunnat komma överens. Det har varit intressekonflikter, kring biologi, ekosystem och ekonomi som inte heller gått hand i hand med det forskarna vet eller snarare inte vet.  

Så sent som förra året upptäcktes fler än 5000 nya arter i djuphavet i Clarion Clipperton Zone, ett område mellan Hawaii och Mexiko som är av särskilt intressant för gruvföretagen.  

ISA utfärdade ändå ett moratorium i november förra året. En majoritet av medlemsländerna ställde sig bakom det men det är inte ett totalstopp och det finns kryphål som går att använda om man verkligen vill. Och Norge vill verkligen. Det är där vi står nu. I januari i år tog norska stortinget beslutet att gå vidare med prospektering av vilka metaller som finns och var de i så fall finns. Området som ska undersökas är stort som hela Norge. Och det är sagt att man ska göra en miljöanalys innan någon får klartecken att börja med gruvdrift. Fortsättning följer alltså.