Att ålen är utrotningshotad är ett faktum, men hur den ska skyddas råder det delade meningar om. Världsnaturfonden WWF avråder i sin fiskguide att äta ål, hur den än är fångad. Men i Sverige är det fortfarande tillåtet att fiska ål, om du har licens för det. Havs-och vattenmyndigheten ger inte längre några nya licenser till ålfiskare, men idag finns det fortfarande 168 personer som har tillåtelse att fiska den utrotningshotade fisken.
I november förra året gav ICES (internationella havsforskningsrådet) nya rekommendationer för hur ålen bör hanteras, så den inte utrotas. Rådet är tydligt: All påverkan på ålen måste upphöra genast, vare sig det handlar om att ålen dör på grund av vattenkraft, miljöföroreningar eller fiske.
Som ett komplement till videoreportaget ovan så har Deep Sea Reporter kontaktat Mats Svensson, chef för havsförvaltningen på Havs- och vattenmyndigheten. Vi frågade varför det fortfarande är tillåtet att fiska ål i Sverige med tanke på forskarnas nya rekommendationer?
– ICES har ju gett det här rådet. Nu har de blivit mer radikala i formuleringarna det sista året också och har man inte följt det, så kan man väl konstatera att man följer inte den vetenskapliga rekommendationen. Men det är väl för att de flesta länder gör avväganden mellan vetenskapliga rekommendationer och andra behov och andra intressen.
Är inte det lite konstigt?
– Det finns ju många områden där vi fortsätter med dåliga vanor och andra sätt, även om vi vet bättre. Ofta behöver man göra avväganden med andra aspekter och andra värden, säger Mats Svensson
Så här prioriterar man inte ålens överlevnad helt enkelt?
– Ja, förmodligen hoppas man att de avvecklingsplaner vi har ändå ska göra att vi räddar ålen för framtiden.
Diskrepans mellan forskares rekommendationer och politiska beslut
Men det är ju ett hopp som inte bygger på forskning. För forskningen säger ju motsatsen.
– Absolut, det gör den. Forskningen säger att ålen fortsätter minska. Det kan också finnas andra orsaker som vi inte har full koll på än. Vetenskapen har kartlagt många faktorer, men det kanske finns andra faktorer som också bidrar till situationen. Till exempel klimatförändringar eller miljögifter, säger Mats Svensson.
– Men de aspekter vi har koll på bör vi ju kunna kontrollera?
– Ja, absolut. Men som sagt diskrepansen mellan den vetenskapliga rådgivningen och vad man tar för politiska beslut, gäller ju i många andra delar av fisket också. Man gör helt enkelt avvägningar mellan olika perspektiv och behov. Det kan vara jobbtillfällen, det kan vara kultur och traditioner, det kan vara sociala värden, behålla en levande landsbygd eller levande hamnar. Man gör avväganden mellan de här sakerna, och det forskningen säger.
Ett dilemma för tjänstemännen
Men HaV som myndighet ger också rekommendationer till regeringen när det kommer till förvaltning av vatten- och fiskförvaltning. Därför kan man undra om inte Havs-och vattenmyndigheten bör flagga för regeringen att förvaltningsplanen från 2008 inte går i linje med nuvarande forskningsrekommendationer?
– Jo, det kan vi säga, och både vi som myndighet och politikerna känner till diskrepansen. Vi har ett politiskt beslut om en plan som vi har i uppdrag att följa. Om vi blir ombedda att lämna synpunkter på planen kan det leda till att vi gör en omprövning, säger Mats Svensson
– Men ger ni bara er åsikt om ni blir ombedda om den?
– Vi är den myndighet som ska genomföra den politik som regeringen väljer. Så det här är lite grann ett dubbelriktat slag. Vi kan säga till om det är någonting som går helt emot den förvaltningsplan som vi har tagit fram och fått i uppdrag att följa, men vi kan inte säga upp planen på ensidiga villkor och meddela att “nej det kommer inte vi till att genomföra”. Vårt uppdrag är att genomföra politikens beslut, , säger Mats Svensson.
Mats Svensson menar att det här är ett dilemma när man jobbar på en myndighet.
– Man kan ha åsikter, men det är vår regering som bestämmer vad vi ska göra till syvende och sist, och det måste vi utföra. Annars är vi inte några goda tjänstemän heller.
“Vi kan inte ha kakan och äta den”
Men det finns en annan sida av myntet, menar forskaren Emma Björkvik från Uppsala universitet. Hon har forskat på hållbar utveckling och skrivit sin masteruppsats om ålfiskets historiska utveckling. Hon menar att om ålfisket förbjuds, så riskerar Sverige att förlora en del av sin kulturhistoria.
– De här fiskarna är väldigt beroende av ålen för att kunna bedriva ett fiske och fortsätta vara yrkesfiskare. Skulle man förbjuda ålfisket idag så kan det innebära att dessa fiskare tvingas att avsluta sina yrkesfiskekarriärer.
Emma Björkvik menar att många fiskare har blivit mer ekonomiskt beroende av att fiska ål. Om det skulle bli ett definitivt förbud mot ålfiske, så hävdar hon att det riskerar att utrota en del av Sveriges kulturhistoria.
– Och därmed försvinner fiskarnas kunskap hur man gör det [bedriver ett småskaligt kustfiske, reds.anm] och hur man har gjort det genom historien, säger Emma Björkvik.
Hon betonar att ålfisket är lagligt och att beskylla fiskare som har licens för att fiska ser hon inte som en konstruktiv lösning på problemet. Samtidigt är ålen akut utrotningshotad och ett fortsatt fiske fortsätter en sån utrotning. Hur ser hon på den aspekten?
– Alltså det är ju jättesvårt, men jag tänker att på något sätt så måste politiker ta ställning i den här frågan och bestämma sig för: Vad är viktigast? Bestämmer vi oss för att prioritera ålen till 100 procent så är det väl bättre att stänga fisket, men då är det på bekostnad av att vi förlorar den här kulturen. Vi kan inte ha kakan och äta den.
Deep Sea Reporter har försökt nå landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg för att få en kommentar om hur hon ser på ålens framtid, men vi har inte fått något svar.