En svindlande tanke - på väg ner mot Ground Zero

Jag simmar förbi konturerna av två grova kanonrör men de är nästan helt täckta av glasfisk. Jag har aldrig sett ett så stort stim förut. Vi simmar vidare och sjunker sakta ner längs skrovsidan på USS Saratoga. Det är 52 meter ner till botten.

Saratoga är ett amerikanskt hangarfartyg som är över 270 meter långt. Ett av de största skeppsvrak som finns på havets botten och utanför vraket ska det fortfarande finnas flygplan kvar. Solen lyser upp det klarblå vattnet när jag sakta fortsätter djupare ner. Vi är på skuggsidan av vraket. Jag känner att det är något som kommer snabbt emot mig. Jag hinner trycka record på kameran. En stor revhaj kommer simmande rakt mot linsen och kameran rullar.

Fullt av liv – mot alla odds.

Vi dyker på resterna efter USA:s första två kärnvapenexplosioner, Abel och Baker. Den första detonationen utfördes i luften ovanför skeppen. Den andra placerades 20 meter ned under vattenytan. Det blev en helt annan effekt och de flesta av målfartygen sjönk. Däribland USS Saratoga som vid tiden ansågs ”osänkbar”.

Det är en surrealistisk känsla som infinner sig här nere. Jag dyker alltså i det man brukar kalla Ground Zero. Mitt i det område där den andra bomben (Baker) exploderade. Det var givetvis inte bara fartygen som tog skada. För att få in alla fartygen i lagunen var man tvungen att spränga en kanal genom korallrevet. Kärnvapenexplosionen under vattenytan skapade sedan en massiv krater som delvis fylldes igen med radioaktivt pulver av krossade koraller. I princip alla korallrev och allt levande under vattenytan i lagunen – försvann. Här på Bikiniatollen fick livet börja om från början.

Livet kommer tillbaka – bara vi lämnar det ifred

2008 ansåg forskare att ca 65 % av områdets biodiversitet hade återvänt, men 28 arter av koraller saknas fortfarande och verkar vara utrotade. Den radioaktiva kontamineringen av området har förhindrat människan från att fiska här sedan 1946. Och av den anledningen finns det en större rikedom av marint liv här än i många andra havsområden på jordklotet. Det påstås t.ex. att det just här kan vara världens haj-rikaste område.

Redan 2005 var Deep Sea här med ett dykteam. När vi idag tittar på Carl Douglas och Jonas Dahm’s 19 år gamla fotografier ser vi att vraken är sig lika men undervattenslivet är helt klart rikare nu.

Jag har dykt på platser med både mer marint liv men framför allt på platser med betydligt mindre. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvis bild när vi inte vet exakt hur det såg ut innan bomberna detonerade 1946. Men känslan är att det har skett en enormt stark återväxt. Koraller, fiskar och stora rovfiskar. Allt ser ”normalt” ut. Det känns konstigt och kanske lite fel men de spöklika vraken, lämningar av efterkrigstidens mörka period, blir till artificiella rev där nytt liv frodas. Färger, former och liv tonar fram ovanpå på vraken när vi börjar titta närmare. Bakom gigantiska propellerblad, i kanonrör och bland gamla bomber ser vi bubbelkorall, små fiskar och den klassiska Nemofisken, clownfisken.  Livet fortsätter sin gilla gång och spåren av människans dårskap suddas sakta ut. Men kan 23 atombomber, med tiden, ha mindre negativ inverkan på det marina ekosystemet än ständig mänsklig närvaro?

Tanken är svindlande. Kan det verkligen vara så? Vi ser inga människor, inga båtar, inte ens fiskebåtar. Hajfiske är förbjudet i hela området runt Marshallöarna sedan 2007. Det verkar ha gett effekt. Jämför man våra bilder idag med de som togs för 19 år sedan är  skillnaden stor. Livet är på väg tillbaka. 80 år är en extremt kort tidshorisont och det känns lovande, om än konstigt.

Mina tankar snurrar, blir inte klar över känslan. Hit måste jag återvända.