Havskunskap är makt

EUs och Sveriges havspolitik har under flera decennier lett till utfiskade hav. Flera havsområden är på randen av en ekologisk katastrof. Klimatförändringar, uppvärmning och övergödning är resultatet av mänskliga aktiviteter, som dramatiskt förändrar våra hav.

Politiker och myndigheter har dessutom under lång tid tillåtit ett massivt överfiske.

Jag funderar över varför vi medborgare inte protesterar mer högjutt – som vi skulle göra om motsvarande katastrof pågick på land. Ett svar är att vi inte känner någon anknytning till havet, att det som händer under ytan inte angår oss. 

Forskare kallar denna brist på kunskap om havets betydelse ”Ocean illiteracy”: De flesta av oss är analfabeter i havskunskap och saknar därför förståelse för hur avgörande havet är för oss själva och vår planet. Det är svårt att begripa hur torskens utrotning i Östersjön kan hänga ihop med mitt liv. Eller att kvadratmil av döda bottnar, långt under den vackra ytan, skulle hota mina barnbarns framtid.

Okunskapen leder till noll engagemang i klimatkrisen i allmänhet och exploateringen av havet i synnerhet. På EU-nivå ges de som anses närmast berörda, som yrkesfiskare, stort inflytande över havspolitiken. Lobbyister och byråkrater tillåts styra och ställa. 

Men faktum är att havet tillhör oss alla. Även vi som bara gillar att se på havet, dyka, meta, gå med hunden längs kajen eller strosa barfota på sandstranden. Vi måste inte exploatera havet för att ha rätt att ha synpunkter på hur vi behandlar det. Vi måste på allvar börja ifrågasätta att stora fiskeriföretag får monopol över den allmänna resurs som fiskbestånden utgör.

I veckan talade jag med Peter Richardson, som är chef för Ocean Recovery vid Marine Conservation Society i England. Richardson brinner för att sprida kunskap om havet. 

Peter Richardson, chef för Ocean Recovery vid Marine Conservation Society i England.

Han har konstaterat hur hårda motsättningarna är mellan miljövänner och yrkesfiskare – men framförallt hur utbredd ”Ocean illiteracy” är:

Verkligheten är att de flesta människor, särskilt i Storbritannien, är helt bortkopplade från havet, eftersom de har väldigt liten förståelse för hur beroende vi är av den naturliga miljön i allmänhet, och definitivt av havet.

Stormöten och offentliga diskussioner om havet har ofta utmynnat i gräl där högröstade yrkesfiskare inte har tillåtit andra människor att komma till tals. Richardson och hans organisation har därför utvecklat en metod de kallar ”Community voice”:

Man besöker kustsamhällen och talar med alla slags människor och yrkesgrupper – när de får frågan visar det sig att alla har någon relation till havet, inte minst känslomässig:

Vi samarbetar med kustsamhällen i lokala frågor som utformning och förvaltning av marina skyddade områden. Vi använder film och workshops i vårt arbete. Tanken är att vi inte vill att det bara ska vara ett samtal, som det alltid har varit tidigare, mellan tillsynsmyndigheten och yrkesfiskarna, kanske sportfiskare, kanske dykare. Vi breddar samtalet till mycket vidare delar av samhället. På så sätt deltar en större del av samhället i diskussionerna om hur man ska sköta sitt hav. Allas värderingar och vad de anser sig ha nytta av tas också hänsyn till, säger Peter Richardson.

Marine Conservation Society producerar halvtimmeslånga filmer där medborgarna uttalar sig om sin känsla för havet. Filmerna visas sedan i samlingssalar dit alla medborgare bjuds in. Efter filmvisningen inbjuds till diskussion, t ex om huruvida man ska inrätta ett marint skyddsområde.  Det visar sig att den hårda polariseringen försvinner. När man i lugn och ro tagit del av den andres synpunkter ökar förståelsen och det är lättare att hitta kompromisser. 

Vi som jobbar på Deep Sea Reporter försöker sprida kunskap via berättelser om havet, inte minst vad som sker under ytan. Som Marine Conservation Society konstaterar: det är ett tufft jobb – men de, liksom vi, arbetar på lång sikt.